PFAS (Perfluorerade alkylsubstanser) är en grupp kemikalier som används i en mängd olika produkter, inklusive smink, för att ge vatten-, smuts- och fettavvisande egenskaper. De är syntetiska ämnen, vilket betyder att de inte finns naturligt i miljön utan tillverkas genom industriella processer. PFAS är särskilt kända för sin hållbarhet, vilket innebär att de inte bryts ner naturligt, vilket gör att de ofta kallas ”evighetskemikalier.”
PFAS i smink:
I sminkprodukter kan PFAS användas för att göra produkterna mer hållbara och för att ge dem en långvarig effekt. De kan finnas i produkter som:
- Foundation
- Läppstift
- Mascara
- Ögonskugga
Hudvård (som krämer och primers):
I dessa produkter kan PFAS bidra till att göra dem vattentåliga, långvariga och ge en mjuk känsla på huden.
Var kan man hitta PFAS mer än i vatten och smink?
PFAS finns i många andra produkter och miljöer, bland annat:
Industriella processer: PFAS används inom en rad industriella sektorer, såsom tillverkning av textilier (t.ex. flamskyddsmedel på kläder), matförpackningar (t.ex. pizzaaskar, mikrovågspopcornpåse), och brandsläckningsskum. Mat och dryck: I vissa fall kan PFAS vara närvarande i mat, särskilt i livsmedel som har varit i kontakt med förpackningar som innehåller PFAS, eller genom förorening av livsmedelsproduktionsmiljöer. Hushållsprodukter: T.ex. i rengöringsmedel, vaxer, och i vissa kosmetika.
Ursprung och bildning av PFAS:
PFAS utvecklades på 1940-talet, främst för användning i industrin, och den mest kända är PFOS (perfluoroktansulfonsyra) och PFOA (perfluoroktansyra). Dessa kemikalier syntetiserades genom att binda fluoratomer till en kolkedja, vilket gör dem extremt stabila och motståndskraftiga mot nedbrytning. Detta var en fördel i många användningsområden, eftersom de inte lätt bryts ner i naturen.
Hur hamnade PFAS i vattnet?
PFAS kan hamna i vattendrag och grundvatten genom:
Industriell utsläpp:
Fabriker som producerar PFAS eller använder det i sina processer kan släppa ut ämnet i avloppet eller direkt i vattendrag. Användning av brandsläckningsskum: Brandsläckningsskum som innehåller PFAS har använts vid bränder, särskilt på flygplatser och inom industrin. När detta skum spolas bort kan det hamna i marken eller vattnet. Förorening från avfall: När produkter som innehåller PFAS, som smink eller textilier, slängs bort och förbränns eller hamnar på deponier, kan ämnet läcka ut i miljön.
Förpackningar:
Matförpackningar som innehåller PFAS kan läcka ämnet till livsmedel och sedan sprida sig till vattenkällor genom spill eller nedbrytning.
Hur kan man rena vatten och kontaminerade områden?
Det finns flera metoder för att rena vatten och miljöer från PFAS:
Aktivt kol: Användning av aktivt kol är en av de mest effektiva metoderna för att ta bort PFAS från vatten. Kolmaterialet adsorberar PFAS och binder det till ytan.
Omvänd osmos: Omvänd osmos är en annan teknik som kan användas för att filtrera bort PFAS från dricksvatten.
Ionbytesystem: Denna metod byter ut PFAS mot andra kemikalier och används ofta i vattenreningssystem.
Fysikalisk och kemisk behandling: Vissa avancerade tekniker, såsom elektrokinetisk sanering och termisk behandling, kan användas för att bryta ner eller ta bort PFAS från kontaminerad mark.
Reningssystem för PFAS är fortfarande ett forskningsområde, och det finns en stor utmaning i att effektivt ta bort dessa ämnen från miljön. Eftersom PFAS är så stabila och hållbara kan de vara svåra att bryta ner fullständigt.
Slutsats: PFAS är en grupp kemikalier som finns i många produkter, inklusive smink och andra hushållsprodukter. De är stabila och motståndskraftiga mot nedbrytning, vilket gör att de kan ackumuleras i miljön, särskilt i vatten. Deras förekomst i naturen beror till stor del på industriella utsläpp och användning av brandsläckningsskum. Åtgärder för att rena kontaminerat vatten och mark från PFAS inkluderar användning av aktivt kol, omvänd osmos och ionbytesmetoder.
Ja, det finns en risk att PFAS ackumuleras i fettvävnad hos både människor och andra däggdjur, och detta är en av de främsta hälsoriskerna med dessa kemikalier.
Ackumulering i kroppen:
PFAS är kända för sin långa halveringstid i både människor och djur, vilket innebär att de stannar i kroppen under lång tid efter exponering. Eftersom PFAS är lipofila (fettälskande), tenderar de att ackumuleras i fettvävnad. Detta innebär att när en person eller ett djur kommer i kontakt med PFAS — genom dricksvatten, mat eller luft — kan ämnet lagras i kroppen, ofta i levern och i fettvävnader.
Hälsorisker:
Den långsiktiga ackumuleringen av PFAS kan innebära flera potentiella hälsorisker, som inkluderar:
Leverskador:
Flera studier har visat att långvarig exponering för PFAS kan orsaka leverskador och påverka leverfunktionen.
Immunsystemet:
PFAS har kopplats till försämrat immunsvar, vilket kan göra människor och djur mer mottagliga för infektioner.
Hormonell påverkan:
PFAS kan störa det hormonella systemet, vilket kan påverka sköldkörteln och könshormoner.
Cancer:
Långvarig exponering för vissa PFAS har kopplats till en ökad risk för cancer, särskilt testikel- och njurcancer.
Fosterutveckling:
Graviditetsexponering för PFAS har kopplats till negativa effekter på fosterutveckling, som låg födelsevikt och fördröjd utveckling.
Ökad kolesterolnivå:
PFAS har också kopplats till höga nivåer av kolesterol i blodet.
Ackumulering hos däggdjur:
Hos vilda djur och husdjur kan PFAS också ackumuleras i fettvävnad, och det finns oro för att detta kan påverka deras hälsa på liknande sätt som hos människor. Eftersom PFAS är stabila och inte bryts ned i naturen, kan de byggas upp i ekosystemet och i näringskedjan. Detta innebär att rovdjur högre upp i näringskedjan, inklusive människor, kan få i sig högre koncentrationer av PFAS genom att äta djur som har exponerats för dessa ämnen.
Risken vid bioackumulering:
En oro med PFAS är att de kan bioackumuleras och biomagnifieras i näringskedjan. Det betyder att ju högre upp ett djur står i näringskedjan, desto högre koncentrationer av PFAS kan det få. Detta är särskilt relevant för stora rovdjur eller människor som äter kött eller fisk som kan ha högre koncentrationer av PFAS.
Slutsats:
Ja, PFAS kan ackumuleras i fettvävnad hos människor och däggdjur, vilket innebär att långvarig exponering kan leda till hälsoproblem. Eftersom dessa kemikalier inte bryts ner lätt i naturen och kan bioackumuleras i livsmedelskedjan, är det viktigt att fortsätta undersöka och åtgärda föroreningarna för att skydda både miljön och folkhälsan.
När man pratar om halveringstid i samband med kemikalier som PFAS, handlar det inte om att de är radioaktiva, utan om hur lång tid det tar för ämnet att brytas ner eller halveras i mängd i kroppen eller miljön.
Halveringstid i kemiska ämnen:
För icke-radioaktiva kemikalier som PFAS, refererar halveringstiden till den tid det tar för halva mängden av ett ämne att försvinna eller förlora sin effekt i kroppen eller miljön. Eftersom PFAS inte bryts ner naturligt på kort tid (de är mycket stabila kemiskt), kan de stanna i kroppen eller miljön under mycket lång tid, ofta årtionden. För vissa PFAS-ämnen kan halveringstiden vara mellan 3 och 8 år i människokroppen, men det varierar beroende på typ och koncentration.
Halveringstid och radioaktivitet:
När man pratar om radioaktiv halveringstid, syftar man på den tid det tar för hälften av atomerna i ett radioaktivt ämne att genomgå radioaktivt sönderfall och omvandlas till ett annat ämne. Denna process sker spontant, och den resulterar i att ämnet avger strålning medan det bryts ned till ett stabilt ämne.
Skillnaden mellan halveringstid för PFAS och radioaktivitet:
Halveringstid för PFAS:
Här handlar det om den tid det tar för en kemikalie att gradvis minska i koncentration i kroppen eller miljön, inte om att ämnet själv bryts ned till något annat (eftersom PFAS är så stabila, gör de inte det lätt).
Radioaktiv halveringstid:
I fallet med radioaktiva ämnen innebär det att de genomgår en fysisk förändring, där atomerna sönderdelas och omvandlas till andra ämnen, samtidigt som de avger strålning.
Slutsats:
När man pratar om halveringstid för PFAS, handlar det om den långsamma nedbrytningen eller ackumuleringen av dessa kemikalier i kroppen eller miljön. Det är inte samma sak som den radioaktiva halveringstiden, där ämnen faktiskt genomgår en process av fysikalisk sönderfall och avger strålning. PFAS är stabila, men inte radioaktiva.